TownOfSins
Loading...Town of Sins känns som ett spel som litar på dig. Det släpper in dig i sin värld utan en föreläsning, utan pilar som berättar vart du ska gå, och utan att låtsas att du behöver allt förklarat på förhand. Du anländer till denna konstiga stad, och från de första minuterna rör du dig redan, pratar med människor, lägger märke till små detaljer och listar ut saker på samma sätt som karaktären skulle — genom att vara uppmärksam.
Det som verkligen bär spelet är skrivandet. Staden känns inte som en bakgrund, den känns bebodd. Karaktärerna har sina egna rytmer och attityder, och samtalen känns inte förbrukningsbara. Vad du säger tenderar att stanna kvar. Val försvinner inte efter att en scen avslutas, och det ger hela platsen en tyst känsla av vikt, som om staden minns dig.
Visuellt känner det sina begränsningar och arbetar inom dem. Konsten är inte bländande eller hyperrealistisk, men den är konsekvent och passar stämningen. Allt är klart, läsbart och aldrig distraherande. Du är fokuserad på vad som händer, inte på att kämpa med gränssnittet eller mekaniken. Framsteg kommer naturligt när du utforskar, inte för att spelet hela tiden trycker dig framåt.
Det faktum att det är gratis att spela gör att det känns enkelt att prova. Du kan spendera verklig tid med det innan du bestämmer dig för om du vill ha något extra, och inget väsentligt är låst. Den aktiva gemenskapen och den synliga utvecklarens närvaro ger det en känsla av att vara levande, fortfarande växande.
Town of Sins avnjuts bäst långsamt. Om du gillar spel som låter dig vandra, göra misstag och upptäcka saker i din egen takt, har det en tyst dragning som är lätt att falla in i.
